Att upptäcka världen

Det är fascinerande med småbarn. Sånt som vi tar för givet är ett helt äventyr. En kartong golvet kan roa en lång stund. Och då är Patrik ännu för liten för låtsaslekar. Han bankar, viftar, river sönder och gnager istället. Allt går att leka med och pilla på. Nu när man börjat resa sig mot saker har en ny värld öppnat sig, både för honom och oss. Förhoppningsvis en mer ordningsam värld för oss, eftersom man inte kan sprida saker omkring sig längre om man vill behålla dem. Ingenting som inte håller för Patriks nyfikna händer under en viss höjd. Sen ska man ju ha klart för sig att de där små knubbiga armarna kan bli vääääldigt långa.

Jag blir nästan lite avundsjuk på honom när han pillar på en bok en lång stund. Tänk om jag kunde uppskatta såna enkla, vardagsliga saker på samma sätt. Om en lysande liten standby-lampa kunde vara så fin att jag börjar skratta när jag ser den, eller en liten fläck på golvet är så spännande att jag kunde lägga mig på mage och nyfiket pilla på den med pekfingret istället för att hämta en fuktig trasa och torka bort den.
Att få barn är som att upptäcka världen igen. Plötsligt uppmärksammar man samma saker som barnet gör, fast oftast först när jag ser att Patrik lägger märke till en detalj som jag inte tänkt på. Jag har blivit så hemmablind! Helst vill jag ju se mig som en någorlunda uppmärksam person som lägger märke till detaljer. Fast jag är egentligen jättedålig på att se när vänner har klippt ny frisyr och såna saker. Nu inser jag hur lätt jag har att missa detaljer. Fast vissa saker väljer jag kanske att inte se. Som garnstumpar som hamnat på golvet eller de där envisa dammråttorna som gömmer sig i hörnen. Jag förstår inte var de kommer ifrån! Tv dagar efter att jag dammsugit golvet så kan jag hitta stora, feta dammråttor. Och då är det inte under soffan eller på nåt annat undangömt ställe. Nä, mitt i dörröppningar kan man hitta dem. De ligger där och stirrar på mig som om de ville tala om att så där lätt blir man minsan inte av med dem!