Söka jobb

Varje kväll sitter jag en stund framför datorn. Jag sitter ju här lite då och då under dagen, men just på kvällen är det mer eller mindre schemalagt. Från och med april ska David vara hemma med Patrik, och för att det ska funka behöver jag ha ett jobb då. Så varje kväll sitter jag här och fyller i några spontanansökningar och letar runt på olika företag som kan tänkas anställa en halvutbildad trädgårdsmästare utan körkort och kassavana. I ansökan efter ansökan försöker jag förklara varför just jag är så bra att de inte skulle klara sig utan mig, när det i själva verket är jag som inte klarar mig utan ett jobb. Man kan ju fråga sig varför jag sitter här utan jobb om jag i själva verket vore så bra som jag försöker ge sken av. Å andra sidan är det inte helt ovanligt att man försöker sig på en ny karriär efter föräldraledigheten. Och nu ska vi försöka se positivt på tillvaron.
Det blir ju bara en aning tjatigt att fylla i samma uppgifter om var jag jobbat med vad och vilka utbildningar jag gått och varför just jag skulle passa så bra i skoaffär/mataffär/som trädgårdssäljare eller vad det nu är för jobb jag söker.
Tänk om man kunde få jobb som stickande kakätare. Den risken är inte så stor va? Äh, huvudsaken är att jag får nåt där jag trivs någorlunda och får en skälig lön. Inte telefonförsäljning med andra ord... Det har jag provat, och halvvägs in i den 10 dagar långa provanställningen lämnade jag ut numret till NIX telefonregister oftare än jag lyckades sälja...

Ta vara på nuet

Nuet är något man ofta pratar om. Att var i nuet och inte tänka på vad man ska ha till middag eller hur man ska lyckas pussla ihop vardagen med jobb, hämtningar och lämningar av barn på dagis eller skola och träningar av olika slag.
Att vara i nuet kanske inte låter så konstigt egentligen, var ska man annars vara? Men i vår stressade vardag springer tankarna ofta iväg på annat håll. Det är inte ofta man lägger all sin uppmärksamhet på vad man gör just i den stunden. Det kräver sin träning, något annat vill jag inte påstå. Men när man väl lyckas är det otroligt avkopplande att inte tänka på vad man ska laga till middag eller om man måste köpa mjölk så att det räcker till i morgon bitti. Att bara tänka på här och nu. Se hur garnet rör sig när man stickar en ny maska. Jag brukar ofta tänka maskorna när jag stickar, speciellt när jag gör resårer. Rät, rät, avig, avig. Fast oftast på engelska faktiskt... Knit, knit, purl, purl. Rörelserna stämmer så bra med orden.

Bakning är en aktivitet som får mig att vara väldigt mycket i nuet. Att stå och knåda en deg är väldigt terapeutiskt på många vis. Man kan ta ut sina eventuella aggressioner, man känner att man gör något med sina händer och man ser resutatet av vad man gör. Just att se ett resultat ger mig en tillfredställelse. Det är kanske därför jag gillar att sticka så mycket. Jag skapar något och jag ser att det jag gör ger ett resultat. Jag inbillar mig att det håller stress borta.

Just nu på förmiddagen brukar jag få min egen stund. Patrik sover sin förmiddagslur och jag brukar passa på att äta min rågflingegröt och sticka några varv. I går stickade jag de sista varven på min senapsgula yllekofta så den ska blötas och spännas upp idag så att jag kan montera den och sy på knapparna. Istället började jag med ett riktigt snabbstickat projekt. Randiga vantar i DROPS Eskimo. Det är tjockt som Lovikka-garn så det tar väl ett par timmar att sticka en vante.
Jag har halvfärdiga Lovikkavantar ligger i en påse också. Man kanske skulle försöka få dem klara. Någon karda har jag inte, men jag borstar dem med en nagelborste istället för att få en lite ruggad yta. Jag ska filta dem lite så att de blir extra varma och lite vattentäta bara. Det behövs när man är ute och går med barnvagnen.

Att längta bort

I helgen var vi hos svärföräldrarna. Svärfar fyller 70 år idag, och i lördags var det fest. Vi hade det jättemysigt allihopa. Patrik pratade och kröp runt överallt, men det var en hel del gos också. Jag vet inte om det var han eller hans farföräldrar som tyckte det var mysigast efter vår morgonpromenad på söndagen egentligen. Det är så skönt att han trivs så bra med både far- och morföräldrar. 

Nu på måndagmorgonen känner jag att det inte alls blev lika mycket sömn som vanligt. Det är ju inte så ofta man är uppe till två på nätterna längre. Och om Patrik bestämmer att det är morgon så har man inte mycket annat val än att gå upp då. Som tur är bestämde han att det var sovmorgon i går så vi fick sova till halv åtta i alla fall.
Just nu sover han, så jag passar på att sitta lite vid datorn. Läser lite bloggar, tittar på Hemnet om drömhuset skulle råka finnas där.

Jag börjar tröttna på hur lägenheten ser ut. Jag har väl läst lite för mycket om UnderbaraClaras bestyr antar jag. Det är svårt att få den där hemtrevliga känslan med fyrkantiga Ikea-möbler. Bokhyllan Billy är ju alltid bokhyllan Billy, oavsett hur många fruktkorgar och blomkrukor man ställer på den. Samtidigt vill vi inte köpa en massa nya möbler när vi ändå vill flytta härifrån. Det känns bättre med nya möbler till ett nytt hem. Men då ska jag leta efter fina möbler på loppisar och second hand-ställen. 

Bara man blev av med alla sladdar skulle det ju ju bli så mycket prydligare. Men hur mycket man än spikar fast dem så finns de ju alltid där, och alla sladdar går inte att spika fast heller. Sladden till min laptop till exempel. Och batteriet är trasigt, så jag måste ha sladden i väggen. 

Jag drömmer om ett lagom stort hus med någon undanskymd vrå. Det skulle bli en läshörna, vackra bokhyllor fyllda av böcker av alla slag. En stor fåtölj, eller möjligen en riktigt bekväm, men liten soffa, en läslampa med kupa av frostat glas, ett litet bord att ställa temuggen på och en fluffig matta att borra ner tårna i. Där vill jag sitta och läsa. Grotta ner mig i en riktigt härlig roman eller mysa med Patrik och läsa för honom. 

Lugn och hemtrevlig känsla i hela huset. Blommor, fina lampor, hemvävda trasmattor och vackra kuddar. Bra gömställen för kurragömma eller bara springa runt på. Ett stort kök där man får plats att baka och laga mat. Oj, vad jag saknar avställningsytor i vårt lilla lägenhetskök! Jag har stället in ett extra litet bord för att ha nånstans att ställa vattenkokare, kaffebryggare och lite annat på. Köksassistenten får inte plats i något av skåpen så den står på köksbänken. Jag har fått den efter Davids mormor, en klassisk krämgul gammal Elektrolux. Jättesnygg, så det gör inte så mycket att den står där. Men den tar ju lite plats oxå. 

Just plats är nog det jag saknar mest i lägenheten. Golvutrymme, förvaringsutrymme, fler köksskåp, bättre garderober... Tyvärr är det ju ofta så att ju mer plats man har, desto mer saker samlar man på sig. 

Det är lätt att drömma sig bort när man sitter här i röran. Böcker och (betalda) räkningar på bordet. Måttband, haklapp, en liten vas med ett par ranunkler och eukalyptus som fortfarande såg fina ut i den annars vissna buketten. Det vore ju inte så svårt att plocka bort det egentligen, men av nån anledning blir det liggande och jag blir sittande här. Jag har ju inget annat än lathet att skylla på. 

Fast man kanske skulle? Det ser ju fint ut en stund i alla fall.

Sen julklapp

Ibland rinner tiden iväg och jag hinner inte med allt jag tänkt. Som med min svärmors julklapp. Skulle sticka en sjal till henne, men inte var den färdigtstickad, och än mindre blockad när det var dags att byta julklappar strax innan nyår.
Men nu är den klar, och eftersom vi hälsar på hos dem under helgen så får hon den nu istället.

Det är en Annis stickad i DROPS Baby Alpaca Silk. 1½ nystan grönt och några meter vitt garn till kanten har gått åt. Jag gjorde uppläggningen med vitt garn för att få lite kontrast och aningen krispig känsla. Jag blev riktigt nöjd faktiskt. Hoppas min kära svärmor också blir det.

Frukost i lugn och ro

Patrik har följt med David till jobbet nu på morgonen. David är egentligen pappaledig på fredagar, men jag tror det var någon som skulle sluta så han skulle dit och fika lite. Och det brukar vara populärt när barn kommer och hälsar på.
Så jag får en lugn stund här hemma innan jag också ska iväg. Ska till optikern. Tyckte jag såg dåligt i mina glasögon, men tydligen är de överansträngda, så de behövde tränas snarare än få nya glasögon. Fast jag vill ha nya glasögon ändå. Haft de här i ca 10 år, med uppehåll för linser under en period.

Har kokat gröt och bryggt kaffe. En bra start på dagen. Under de senaste dagarna har jag börjat äta gröt igen. Oftast som lunch, men idag var jag hungrig på morgonen så då fick det bli gröt igen. Råggröt med pepparkakssmak. Eller chaigröt om man vill få det att låta lite mer vuxet än peparkaksgröt.

2½ dl vatten
1 dl rågflingor
½ tsk kanel
½ krm kardemumma
½ krm malda kryddnejlikor
½ krm ingefära
½ msk sesamfrön
½ msk solroskärnor
½ msk kokos
salt

Blanda och låt koka upp. Låt svälla på svag värme i 10 minuter och ät tillsammans med mjölk och t ex frukt eller bär. Banan och russin är nog min favorit, men syrliga bär som hallon och blåbär är också jättegott.

Att upptäcka världen

Det är fascinerande med småbarn. Sånt som vi tar för givet är ett helt äventyr. En kartong golvet kan roa en lång stund. Och då är Patrik ännu för liten för låtsaslekar. Han bankar, viftar, river sönder och gnager istället. Allt går att leka med och pilla på. Nu när man börjat resa sig mot saker har en ny värld öppnat sig, både för honom och oss. Förhoppningsvis en mer ordningsam värld för oss, eftersom man inte kan sprida saker omkring sig längre om man vill behålla dem. Ingenting som inte håller för Patriks nyfikna händer under en viss höjd. Sen ska man ju ha klart för sig att de där små knubbiga armarna kan bli vääääldigt långa.

Jag blir nästan lite avundsjuk på honom när han pillar på en bok en lång stund. Tänk om jag kunde uppskatta såna enkla, vardagsliga saker på samma sätt. Om en lysande liten standby-lampa kunde vara så fin att jag börjar skratta när jag ser den, eller en liten fläck på golvet är så spännande att jag kunde lägga mig på mage och nyfiket pilla på den med pekfingret istället för att hämta en fuktig trasa och torka bort den.
Att få barn är som att upptäcka världen igen. Plötsligt uppmärksammar man samma saker som barnet gör, fast oftast först när jag ser att Patrik lägger märke till en detalj som jag inte tänkt på. Jag har blivit så hemmablind! Helst vill jag ju se mig som en någorlunda uppmärksam person som lägger märke till detaljer. Fast jag är egentligen jättedålig på att se när vänner har klippt ny frisyr och såna saker. Nu inser jag hur lätt jag har att missa detaljer. Fast vissa saker väljer jag kanske att inte se. Som garnstumpar som hamnat på golvet eller de där envisa dammråttorna som gömmer sig i hörnen. Jag förstår inte var de kommer ifrån! Tv dagar efter att jag dammsugit golvet så kan jag hitta stora, feta dammråttor. Och då är det inte under soffan eller på nåt annat undangömt ställe. Nä, mitt i dörröppningar kan man hitta dem. De ligger där och stirrar på mig som om de ville tala om att så där lätt blir man minsan inte av med dem!

Följ med på min resa

Vad är det med bloggar egentligen? De ploppar upp som svampar i skogen en regnig höst. För några år sen kunde man läsa om de "kaxiga bloggtjejerna" och det verkade som om var och varannan tjej i övre tonåren kunde sälja så mycket reklamplatser i sina bloggar att de kunde försörja sig på det. Så det där med bloggande, det var väl inget för såna som jag? Blondinbella och Kenza hörde jag talas om, och jag kunde inte komma på många gemensamma nämnare direkt.
Men vill man då blogga för att kunna lägga ut partybilder och skryta med sina dyra kläder eller låtsas använda ett visst schampo för att man får en massa pengar av tillverkaren? Nja, inte jag i alla fall, så jag tänkte mest att det där med bloggande är en trendgrej som riktar sig til andra målgrupper än mig.

För några år sen upptäckte jag att det var ju inte bara partybrudar eller journalister som bloggade. Det var ju massor av pysseltokiga, matlagande och stickande människor som skrev och visade vad de gjorde. Såna som gav mig inspiration och idéer. Tänk om jag också skulle... Först var jag lite tveksam, det känns ju lite skrytigt att visa upp vad man gjort och tro att andra ska bli imponerade. Samtidigt kände jag ett behov av att skriva. Dagbok har jag ju börjat skriva så många gånger, men det brukar rinna ut i sanden. Kanske skulle en blogg passa mig bättre. Det är ju en helt annan form av dokumentation, och det vore ju kul om jag kunde få någon form av gensvar på mina inlägg. En kommentar om något jag stickat eller så. Så jag tog mod till mig och började blogga jag också. Bland växter och stickor hette den bloggen och jag skrev främst om mina stickningar, bakning och annat med tantstämpel på. Sen förändrades livet när jag fick en son tillsammans med min älskade man. Min första blogg föll i glömska, jag startade en liten privat blogg för de närmaste så att de skulle kunna följa sonens utveckling och vardag i bilder. Men nu känner jag att jag saknar mitt gamla bloggande. Att skriva om stort och smått i vardagen. Funderingar, pysselprojekt och saftkok. Samtidigt vill jag få ett nytt avstamp och att börja blogga på Bland växter och stickor igen känns inte rätt.

Jag är på väg mot nästa steg i livet. Föräldraledigheten går mot sitt slut, och jag har börjat leta jobb igen. Nya utmaningar, nya möjligheter, nya förpliktelser - så varför inte en ny blogg när jag ändå håller på?
Nu börjar min resa. Här står jag, en föräldraledig, arbetssökande småbarnsmamma med passion för bakning, stickning, hårdrock och vår fantastiska svenska natur, redo att påbörja min nästa stora resa i livet. Vart resan går? Det får tiden utvisa, men jag kan lova att det inte blir närmaste vägen till slutmålet.

Håll i hatten, för nu åker vi!