Nödvändigt eller onödigt?

Jag vet att jag riskerar att trampa på många ömma tår nu men... Jag gör det ändå. Det är mina åsikter och jag står för dem.

Rubriker i tidningarna om utmärkelser som delats ut. Jättekul att folk får officiella erkännanden när de gör nåt bra. Jag säger inte att utmärkelserna är oförtjänta. Jag tycker bara syftet med dem är trist. Att de behövs överhuvudtaget.
Anton Hysén t ex. Jag kan ingenting om fotboll. Totalt ointresserad. Men jag vet att han är bög, för det stod i tidningarna förra året. På ett sätt kunde jag inte bry mig mindre. Vad har jag för intresse av vem han blir kär i? Jag brydde mig inte innan han kom ut, så varför ska jag bry mig nu? Samtidigt tycker jag att det är otroligt bra att han är ärlig med vem han är (och därför är han ändå värd priset som Årets homo. En förebild för många unga killar, och jag hoppas att fler vågar vara ärliga med vilka de är tack vare honom.). Det är bara så himla synd att det tydligen krävs att man talar om när man inte är hetero, att man är annorlunda mot vad som förväntas. Hur många sätter sig mer med vänner och familj och talar om att de är hetero liksom?
För egentligen är man väl inte annorlunda för att man är homosexuell? Jag tycker inte det. Vi är alla människor. Vi äter, vi skiter, vi skrattar, vi gråter... Man pratar om lika rättigheter att bli föräldrar, och fram till nyligen att gifta sig på lika villkor. Att homo-, bi-, och transpersoner ska behandlas som alla andra.
Samtidigt verkar det finnas ett behov av att visa upp att man är just annorlunda. Gaygalan, Pride-festivalen, tidningen QX...
Jag har en känsla av att om det fanns en Hetero-gala där priset Året homo delades ut skulle det vaja hets mot folkgrupp-flaggor...
Visst är det bra att visa att alla människor inte är heterosexuella, men samtidigt kan jag känna att det kanske blir något av en freakshow istället. "Kolla på de där bögarna i sina paljettklädda stringkalsonger!"
Visst går det framåt med acceptansen för samkönade relationer. Men det är en lång bit kvar. En väldigt lång bit.
När speciella galor, tidningar och festivaler inte behövs längre, när ingen måste riskera att bli utstött från familjen eller förlora vänner - då har vi kommit nånstans med jämlikheten.

Det kanske är nån som läser det här och tycker att HBT-personer visst behöver galor och festivaler för att visa att de finns och inte tänker ge sig. Fine. Jag förstår att de inte vill vika ner sog för heteronormen, och den kampen stöttar jag helhjärtat. Jag tycker bara det är synd att den kampen ens behövs.

Den dagen Patrik talar om för mig att han är kär för första gången tänker jag inte fråga vad hon heter. Jag tänker fråga "I vem då?".