08 februari 2012

Nödvändigt eller onödigt?

Jag vet att jag riskerar att trampa på många ömma tår nu men... Jag gör det ändå. Det är mina åsikter och jag står för dem.

Rubriker i tidningarna om utmärkelser som delats ut. Jättekul att folk får officiella erkännanden när de gör nåt bra. Jag säger inte att utmärkelserna är oförtjänta. Jag tycker bara syftet med dem är trist. Att de behövs överhuvudtaget.
Anton Hysén t ex. Jag kan ingenting om fotboll. Totalt ointresserad. Men jag vet att han är bög, för det stod i tidningarna förra året. På ett sätt kunde jag inte bry mig mindre. Vad har jag för intresse av vem han blir kär i? Jag brydde mig inte innan han kom ut, så varför ska jag bry mig nu? Samtidigt tycker jag att det är otroligt bra att han är ärlig med vem han är (och därför är han ändå värd priset som Årets homo. En förebild för många unga killar, och jag hoppas att fler vågar vara ärliga med vilka de är tack vare honom.). Det är bara så himla synd att det tydligen krävs att man talar om när man inte är hetero, att man är annorlunda mot vad som förväntas. Hur många sätter sig mer med vänner och familj och talar om att de är hetero liksom?
För egentligen är man väl inte annorlunda för att man är homosexuell? Jag tycker inte det. Vi är alla människor. Vi äter, vi skiter, vi skrattar, vi gråter... Man pratar om lika rättigheter att bli föräldrar, och fram till nyligen att gifta sig på lika villkor. Att homo-, bi-, och transpersoner ska behandlas som alla andra.
Samtidigt verkar det finnas ett behov av att visa upp att man är just annorlunda. Gaygalan, Pride-festivalen, tidningen QX...
Jag har en känsla av att om det fanns en Hetero-gala där priset Året homo delades ut skulle det vaja hets mot folkgrupp-flaggor...
Visst är det bra att visa att alla människor inte är heterosexuella, men samtidigt kan jag känna att det kanske blir något av en freakshow istället. "Kolla på de där bögarna i sina paljettklädda stringkalsonger!"
Visst går det framåt med acceptansen för samkönade relationer. Men det är en lång bit kvar. En väldigt lång bit.
När speciella galor, tidningar och festivaler inte behövs längre, när ingen måste riskera att bli utstött från familjen eller förlora vänner - har vi kommit nånstans med jämlikheten.

Det kanske är nån som läser det här och tycker att HBT-personer visst behöver galor och festivaler för att visa att de finns och inte tänker ge sig. Fine. Jag förstår att de inte vill vika ner sog för heteronormen, och den kampen stöttar jag helhjärtat. Jag tycker bara det är synd att den kampen ens behövs.

Den dagen Patrik talar om för mig att han är kär för första gången tänker jag inte fråga vad hon heter. Jag tänker fråga "I vem då?".

5 kommentarer:

  1. Håller i stor utsträckning med dig både i "för och emot", lite som "kvinnosaksfrågan", könskvotering (bra, nödvändigt, dåligt?). Men ämnet är lite för stort för en kort bloggkommentar, så jag hoppas vi får tillfälle att prata om det någon gång.
    Just nu tror jag att Patrik är mest "kär" i en tjej som heter Anna och en kille som heter David.:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag satt faktiskt och tänkte just på det här med könskvotering när jag skrev. Rätt person på rätt plats är viktigast, tycker jag. Sen kanske inte alla kvinnor (eller män i vissa fall) inte blir rättvist bedömda just på grund av att de är kvinnor (eller män), så då behövs ju kvoteringen ändå. Åh, det finns så mycket för och emot så jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Speciellt inte som svar på en bloggkommentar. Ska nog lägga mig istället. Men visst får vi säkert tillfälle att prata sånt här IRL nån gång. :)
      Att döma av Patriks kroppsspråk och utrop när han ser Porsche så ligger han minst lika högt i kurs... "Tatt!!! Sssss!" (eller "kom katten! Ksss, ksss")

      Radera
  2. Väl talat (skrivet)! Men precis som farmor skrev här ovan finns det mycket att diskutera i ämnet. Jag säger som min farmor sa "huvudsaken att man är lycklig", det tycker jag är ett ganska bra rättesnöre att leva efter, oavsett om det gäller kärlek eller karriärsval eller annat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns det absolut. Och visst håller jag med om att huvudsaken är att man är lycklig, det är liksom min grundtanke med inlägget också. Alla får väl vara lyckliga med vem de vill, så länge ingen kommer till skada så klart.

      Radera
  3. Vet du, jag bryr mig inte heller om i vem eller vilken de är kär i.

    SvaraRadera