Uggla i soffan

Inspirationen fortsätter att flöda. Jag har förälskat mig i ugglor för tillfället. Det finns nåt charmigt över dem som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men eftersom nya soffkuddar är vad jag riktat in mig på så ville jag göra en ugglekudde.

Applikationer har jag inte gjort på många år. Tror knappt jag gjort nån sen jag gick i mellanstadiet... Men det är ju kul, och jag ville hellre ha ett personligt än perfekt resultat.

Jag började med att skissa en mall. Inte för mycket detaljer, men det skulle synas tydligt att det var en uggla.

Sen kastade jag mig in bland tygbitarna för att hitta lämpliga färger. Lite galet, lite gulligt var tanken. Jag skissade delarna på tyget och klippte ut. Till ögon tog jag två stora svarta knappar.

Bakgrunden fick bli puderrosa, och till baksidan valde jag ett kakigrönt tyg med svart mönster. Missmatching är kul!












Delarna sydde jag ihop med en tät, bred sicksack. Svart tråd blev snyggast, det blir tydligast konturer då.










Näbben sparade jag till sist när jag sydde ansiktet så att det inte skulle bli en söm rakt över den.













När Ugglan var klar och fastsydd på framsidan av kudden sydde jag fast bakstycket med raksöm, och efter att innerkudden stoppats i sydde jag ihop den sista kortsidan med smygstygn

Och här har vi den färdiga kudden. Jag sydde fast spetsar på sidorna, det såg så tomt ut med bara en massa rosa tyg. Spetsarna har jag fått efter min farmor. Jag fick en stor kasse med virkade, knypplade och vanliga hålsömsspetsar när vi städade ur deras hus. Det är alltid kul när man kan använda dem till något.

Lyxmiddag

Fastän det bara är en vanlig måndag så åt i en riktigt lyxig middag i dag. Med våra mått mätt i alla fall. Vi köper väldigt sällan färsk fisk, men i går när vi var i Uppsala och storhandlade såg vi att det fanns färsk abborre till vettigt pris, så vi passade på.

Sen var det ju det här med att fjälla och rensa fisk. Eftersom vi så sällan köper färsk, hel fisk så är ju ingen av oss så vana med sånt. Men efter ett tag lyckades vi få bort de flesta fjäll i alla fall.

David rensade, jag stekte. Fisken saltades på in- och utsida och panerades i ströbröd. I de andra kastrullerna finns potatis, spenat och smält smör med mycket pepparrot. 

Och här har vi resultatet. Ingen blixt och dålig belysning, men det blev väldigt gott i alla fall. Lite lyxig mat för att bara vara en vanlig måndag, som sagt. Men man ska uppskatta vardagen och unna sig något extra gott bara för att man kan ibland tycker jag.

Svenska äpplen

En av mina många åsikter vad gäller konsumtionsvanor är att vi är alldeles för dåliga på att se våra egna tillgångar och ta till vara dem. Vi sneglar gärna avundsjukt mot sydligare breddgrader och glömmer bort våra inhemska frukter och grönsaker. Vi köper äpplen som Granny Smith och Royal Gala från Sydeuropa eller rent av Nya Zeeland när vi har underbara svenska äpplen i affärerna. Tyvärr är vi som konsumenter bortskämda med de perfekt formade, glansbehandlade frukter som trängs i affärernas fruktdiskar. Vi lockas av starka färger och löften om saftiga, fasta äpplen med mycket smak. Hur spännande ser då ett lite stött, ojämnt litet Cox Orange från Kivik ut?  

Ofta har man fördomen om att svenska äpplen bara är goda på sommaren, direkt från träden. Mjöliga äpplen tycker jag inte alls om. Nä, fasta och syrliga ska äpplen vara. Och såna finns väl inte svenska att köpa nu? Inte i alla affärer, tyvärr, men man kan alltid fråga i butiken varför de inte har några svenska äpplen. För det finns underbara frukter. Många sorter måste lagras flera månader för att bli riktigt, riktigt goda. Elise är ett av dem. Massor med smak, goda både färska och i paj eller äppelkaka. Aroma ser man ofta i butikerna på hösten. Jag förstår verkligen inte varför, för det är ett äpple som verkligen vinner på lagring. Det smakar helt annorlunda om man äter ett nu jämfört i september. Det är som två helt olika äpplen!

När vi handlade i går sålde de just Elise väldigt billigt, 10 kr/kg. Så vi köpte en stor påse. Patrik äter ju mycket äpplen, och jag fick en frukt- och svamptork i julklapp så här ska göras äppelchips!

Jag kärnade ur äpplena med en äppelpipa och skar dem i ringar, så gott det gick. Tunna skivor ger krispiga chips, lite tjockare skivor blir lite sega äppelbitar. Vill man inte äta äppelchipsen som de är är de jättegoda att ha i kakor (skär dem i så fall i mindre bitar innan de blandas i degen) eller till fil/yoghurt eller gröt.

Skivorna breddes sen ut i ett lager/hylla i torken. Vill man så kan man smaksätta skivorna med lite kanel eller kardemumma, men man ska hålla sig till en smak/torkning eftersom de torkas med varmluft som cirkulerar. Kryddorna blåser runt mellan de olika hyllorna och blandas annars.

Så nu står torken på köksbordet och susar. Självklart kan man torka äpplen och andra frukter utan en elektrisk tork. Trä dem på en blompinne eller en tråd och häng över ett varmt element eller intill en kamin eller vedspis om man har en sån. Se bara till att fruktbitarna hänger luftigt.

En annan fördel med svenska äpplen är att allergiker oftare tål dem, förutsatt att man inte är kraftigt allergisk. Själv får jag ofta ont i magen om jag äter mer än nåt enstaka äpple, men de flesta svenska äpplen går jättebra.

Fortfarande vackra

Till sist växte sig mina vackra, lila tulpaner lite för långa, även för min smak. De hängde nästan ner i bordet och bladen hade gulnat och börjat skrumpna ihop. Men blommorna var ju fortfarande vackra, bara en som var på väg att vissna ordentligt. Buketten var ju inte tillräckligt vissen för att kastas, men den såg inte specielt rolig ut heller. Så jag kapade av stjälkarna och satte blommorna tre och tre i små vaser istället och så har jag fått ett par dagars njutning till. 

Jag älskar såna här tulpaner som slår ut ordentligt och inte fortsätter vara knoppiga. Bladen får gärna spreta åt alla håll och några stycken får till och med falla av och ligga kvar på bordet den sista tiden. Nån gång har jag sagt att jag vill leva som en tulpan. Ständigt växa (ja, kanske inte växa fysiskt då. Trivs rätt bra som jagär) och sträcka mig mot nya mål, blomstra, utvecklas och verkligen leva in i det sista. Att få ha kvar den där livsglädjen och gnistan och liksom inte bara tyna bort.

Fredagspyssel

Fredagar är lite speciella för mig. Dels för att det är min "lediga dag", alltså David är hemma och tar hand om Patrik och jag får tid att pyssla, gå till Arbetsförmedlingen (jag borde få VIP-behandling snart...) och bara tänka på mig själv. Även om att vara mamma är det bästa jag vet så är det jätteskönt att få den här pausen och bara få vara ego och ladda batterierna. Inte minst för Patriks skull, då får han all min uppmärksamhet när vi busar och gosar. Var sak har sin tid. När han blir lite större så kan vi ju pyssla tillsammans, men än är han lite liten för det. 

Förra veckan var jag ju en aning frustrerad på Arbetsförmedlingen. Det är jag väl fortfarande, tycker inte alls att deras system funkar bra. Jag vill ha ett jobb där jag får lön, jag tar vad som helst. Men i deras system så måste jag fylla i några specifika jobb jag är intresserad av, som de sen kan förmedla. Suck...

Jaja, efter lite om och men så är jag i alla fall äntligen inskriven. Men handläggaren jag tilldelats har bara tider på tisdagar och torsdagar, och det är ju bara fredagar jag kan i nuläget. Så jag ska dit när hon sitter i kundmottagningen och prata med henne istället. Fortsättning följer!

Efter en tur på Röda Korset och det stora second hand-stället Strömsbacka (kom hem med två blusar till mig, fyra par byxor till Patrik, en blommig tygstuv och ett par sidenband. Sån här shopping älskar jag!) kom jag hem till symaskinen. Har längtat efter att sy några dagar nu. Jag känner för göra om här hemma, och man behöver ju faktiskt inte krångla till det. Nya fodral till kuddarna i soffan gör rätt stor skillnad. Och lappteknik tycker jag om. Lekfullt och prydligt på samma gång. Så kuddfodral av lappar fick det bli.

Jag plockade fram gamla örngott och tygbitar som bara ligger och väntar att nån ska göra något kul av dem. Det finns en hel del sånt här. (En bättre förvaring för mina tyger skulle inte vara helt fel, just nu ligger de i en hög i en stor blå IKEA-kasse... Jaja, det blir väl i drömhuset.) 

Blommigt, rosa och grönt var jag ute efter i första hand. Lite lagom romantiskt utan att bli sliskigt. Vi har ju inte så puttignuttig inredning i övrigt, så lite rosa och lite rosor vågar jag ha.

Jag klippte remsor, ca 8 cm plus sömsmån, och testade olika kombinationer. Fastnade för den här. Nålade och sydde ihop dem på min fina Husqvarna Combina som jag fått efter Davids mormor. Underbar gammal fin symaskin. Inga lyxiga sömmar, den kan sy olika varianter av sicksack och raksöm, men det är ju precis vad jag behöver. 

Det gick ju väldigt smidigt, så jag slängde ihop ett fodral till när jag ändå höll på, men det fick bli i huvudsak grönt och blått istället, nån måtta på det romantiska får det väl ändå vara. Fast det smög sig in en ros på mittenrutan ändå. 

Det fodralet sydde jag av rutor, 10x10 cm plus sömsmån. 

Ingen tjusig dragkedja eller knappar att stänga fodralen med, de syr jag ihop med smygstygn i kväll. Ganska glesa stygn så de går lätt att sprätta upp när det är dags att tvätta fodralen, eller helt enkelt byta ut dem. Vi får se vad som blir aktuellt först.

Sen har vi ju den här lille busen. Eftersom jag hade strykjärn och symaskin framme fick han inte vara i vardagsrummet, utan han höll David sällskap i köket. Fast han blev ju lite nyfiken på mig där på andra sidan glasdörren, så han kröp ut i hallen för att undersöka saken närmare...

Just nu känner jag bara att det var jätteskönt att äntligen få komma nånstans med Arbetsförmedlingen, och OJ vad kul det var att sy idag! Fler små projekt kommer säkerligen att dyka upp här. Känner att jag är på väg in i en kreativ fas. Nu undrar säkert ni som känner mig om jag inte alltid är det, med tanke på att jag alltid har minst en stickning på stickorna, och säkert tre-fyra till planerade. Och visst kan det vara så. Men stickar gör jag ju så mycket. Det är jättekul att låta kreativiteten flöda på andra håll. Jag är sugen på att måla möbler och testa decoupage här näst. Men innan dess blir det nog mer sytt och stickat tror jag.

Nödvändigt eller onödigt?

Jag vet att jag riskerar att trampa på många ömma tår nu men... Jag gör det ändå. Det är mina åsikter och jag står för dem.

Rubriker i tidningarna om utmärkelser som delats ut. Jättekul att folk får officiella erkännanden när de gör nåt bra. Jag säger inte att utmärkelserna är oförtjänta. Jag tycker bara syftet med dem är trist. Att de behövs överhuvudtaget.
Anton Hysén t ex. Jag kan ingenting om fotboll. Totalt ointresserad. Men jag vet att han är bög, för det stod i tidningarna förra året. På ett sätt kunde jag inte bry mig mindre. Vad har jag för intresse av vem han blir kär i? Jag brydde mig inte innan han kom ut, så varför ska jag bry mig nu? Samtidigt tycker jag att det är otroligt bra att han är ärlig med vem han är (och därför är han ändå värd priset som Årets homo. En förebild för många unga killar, och jag hoppas att fler vågar vara ärliga med vilka de är tack vare honom.). Det är bara så himla synd att det tydligen krävs att man talar om när man inte är hetero, att man är annorlunda mot vad som förväntas. Hur många sätter sig mer med vänner och familj och talar om att de är hetero liksom?
För egentligen är man väl inte annorlunda för att man är homosexuell? Jag tycker inte det. Vi är alla människor. Vi äter, vi skiter, vi skrattar, vi gråter... Man pratar om lika rättigheter att bli föräldrar, och fram till nyligen att gifta sig på lika villkor. Att homo-, bi-, och transpersoner ska behandlas som alla andra.
Samtidigt verkar det finnas ett behov av att visa upp att man är just annorlunda. Gaygalan, Pride-festivalen, tidningen QX...
Jag har en känsla av att om det fanns en Hetero-gala där priset Året homo delades ut skulle det vaja hets mot folkgrupp-flaggor...
Visst är det bra att visa att alla människor inte är heterosexuella, men samtidigt kan jag känna att det kanske blir något av en freakshow istället. "Kolla på de där bögarna i sina paljettklädda stringkalsonger!"
Visst går det framåt med acceptansen för samkönade relationer. Men det är en lång bit kvar. En väldigt lång bit.
När speciella galor, tidningar och festivaler inte behövs längre, när ingen måste riskera att bli utstött från familjen eller förlora vänner - då har vi kommit nånstans med jämlikheten.

Det kanske är nån som läser det här och tycker att HBT-personer visst behöver galor och festivaler för att visa att de finns och inte tänker ge sig. Fine. Jag förstår att de inte vill vika ner sog för heteronormen, och den kampen stöttar jag helhjärtat. Jag tycker bara det är synd att den kampen ens behövs.

Den dagen Patrik talar om för mig att han är kär för första gången tänker jag inte fråga vad hon heter. Jag tänker fråga "I vem då?".

Vardagslyx

Ibland måste man unna sig lite vardagslyx. En kaka till förmiddagskaffet, en chokladbit, en varm och fluffig sjal i kylan.

Jag skämmer bort mig med blommor just nu. Jag älskar tulpaner i alla former, så jag njuter verkligen nu när det är säsong. När vi väl har vårt drömhus kommer det att finnas mängder av tulpaner överallt i trädgården. De ska få förvilda sig och sprida sig som de vill i rabatterna. Visst blir det så att man gräver upp lökar ibland, men det är ju bara att stoppa ner dem igen i så fall.

Papegojtulpaner, liljeblommande och dubbla är det dock något visst med. Men liljeblommande ser man väldigt sällan bland buntarna på ICA...

Just nu står det en bukett med syrenlila, dubbla skönheter på bordet. Stjälkarna har blivit slingriga och har böjt sig mot fönstret i andra änden av rummet, så en kaskad av ljuvliga tulpaner väller över kanten på vasen.