Autokorrigering

Ibland blir det ganska intressant med autokorrigering... 

Hur fick de "Sångkort" till "stångkorv", och hur många söker efter stångkorv på Bokus.se?

Färdig

Jodå, jag fick koftan klar igår. Äntligen. Mjuk och skön blev den. Mycket mjukare än jag trott. Drops Karisma visade sig vara en positiv överraskning. Superwash-garner är ju lite känsliga för blockning, och kanske töjde jag delarna en aning för mycket. Men garnet blev så mycket gosigare, så det är det värt. Skönt med garn med lite sträv ullkänsla när man stickar, men blir så här mjukt efter blockning. 

Efter bakstycket var jag trött på slätstickning, så jag la till en fläta på ärmen. Hela vägen från början på mudden upp till halsen, så axeln är lite annorlunda mot mönstret. Jag maskade av för axel som vanligt, men sparde 12 maskor och stickade en fläta på de 8 mittersta och två aviga på sidan av den.

Jag tycker alltid ärmar blir aningen fö korta, så jag stickade några cm extra. Jag vet inte om de var blockningen, eller om ärmen faktiskt var lagom lång innan jag gjorde ändringar. Men de blev väldigt långa. Skönt att dra över vantkanten när man är uta, men lite opraktiskt när man är inne med en vild liten pojke. Men de går ju att vika upp.

Svårt att fota sig själv. Svårare i dåligt ljus utan blixt, suddigt och konstigt. När jag fotade med blixt försvann nästan flätorna. Fem knappar istället för fyra, vinröda så de skiljer sig lite från garnfärgen. Kroppen stickade jag fem cm längre än det stod i mönstret. Jag har lång rygg och ville undvika en glipa i bak när jag böjer mig fram. 

Den är gosgodkänd av Patrik också. Det är nästan viktigast.

Stickad på stickor 4,5

12 nystan Drops Karisma gick åt.

Mönstret hittar man här.

Skidor här och där.

Patrik ligger i sängen och ska sova middag. Det kanske verkar tidigt, men han somnar ofta den här tiden. Han var jättetrött för en stund sen, men nu verkar han inte vara så sugen på att sova längre hur trött han än ser ut.
TVn står på, det är nåt skidlopp från Ryssland. Skidor är väl en av de få sporter som jag tycker är kul att titta på.
Det är inte bara i Ryssland det åks skidor. David håller på att göra sig i ordning för årets första tur. Det kan ju vara skönt att ha några kilometer i kroppen innan vi åker upp till Bruksvallarna i slutet av mars.
För mig blir det ingen skidåkning, varken då eller nu. Skidor är bäst när andra åker... Om Patrik behagar somna så tänkte jag börja sy ihop den omtalade koftan. Det vore ju skönt att ha den nu när det är kallt, men det vore just likt mig att spara monteringen till sommaren också.
Pysselmässigt skulle jag vilja få klart koftan idag, och gärna mina gamla, gamla lovikka-vantar också. Jag stickade dem medan jag fortfarande bodde hemma, så där man man verkligen snacka UFO (UnFinished Object).

Det liksom kliar i kroppen nu. Jag vill göra om, ändra på saker här hemma. Måla om, byta ut, fixa till. Ändra några detaljer eller flytta om lite. Förändra. Det brukar vara skönt att göra det ibland. Och vi har ju fortfarande julgardiner kvar... Inga tomtar på dem i alla fall. Men jag börjar tröttna lite. Jag behöver förändra hemmiljön ibland för att inte vantrivas. Inga stora projekt för det mesta dock...

Frustration och tröstshopping

Vaknade med huvudvärk och kände mig hängig i kroppen. En allmänt olustig känsla. Låg kvar rätt länge och läste och myste under duntäcket. Det är ju fredag, så David har koll på Patrik och gav honom frukost och så. De får lite tid att leka själva och jag får lite tid att bara vara.
Jag drack mitt kaffe, åt gröt och klädde på mig för att gå iväg till Arbetsförmedlingen och äntligen få den där inskrivningen fixad. Satte mig och väntade på min tur, men när mitt nummer dök upp på tavlan så blev det magplask. Alla uppgifter jag fyllt i på datorn om var jag jobbat och pluggat och så hade försvunnit. Det var ju mer än två veckor sen jag fyllde i dem. *suck* Bara att börja om igen.
Förra gången jag skulle skriva in mig var det likadant, fast då hade jag skrivit in allt på fel ställe, inte där man skulle fylla i för att kunna skriva in sig, utan nåt annat där man kunde registrera sitt CV för att arbetsgivare skulle kunna se att jag fanns. Sen när jag hade skrivit in allt på rätt ställe så var det stängt för kurs eller nåt sånt, så det blev många turer ner på stan den gången också.
Det är så frustrerande. Jag försöker kasta mig in i jobbsökarkarusellen, men jag blir avputtad när jag väl kommer igång. Det är väl så här man håller statistiken på arbetslösa nere. Om man gör det tillräckligt tillkrånglat att skriva in sig, då ser det ju inte ut som om det finns så många arbetssökande. Och ändå känns det inte som om det är via Arbetsförmedlingen man får jobb, utan via direktkontakt med arbetsgivarna. I de allra flesta fall i alla fall. Men jag griper efter alla halvstrån för att hitta nåt, och jag tror ju att det är bättre att vara inskriven än att inte vara det, även om jag inte har allt för stora förhoppningar på att det ska ge nåt.

För att lugna ner mig lite gick jag in på Röda korset. Hade en liten påse grejer som skulle lämnas där. Såg att de hade halva priset på kläder, så jag tittade runt lite. Inte för att priserna brukar vara skyhöga. Hittade ett par helt oanvända Crocker-jeans som satt perfekt där för nån månad sen. 40 kr kostade de. Det är inte ens 10% av butikspriset...
Den här gången kom jag därifrån med två kjolar till mig, och två skjortor till David. Inget till Patrik den här gången. Jag har rensat ur deras stl 80-kläder nu... Men jag går ju dit näst intill en gång i veckan, så jag kan ju inte förvänta mig att hitta något varje gång direkt.
När jag väl hittar nåt jag vill ha gillar jag den här typen av shopping. Priser man absolut har råd med, pengarna går till nåt bra och så är ju hela tanken med återbruk något jag gillar skarpt.

Ett nyttigare liv?

Skulle inte jag bli liiite nyttigare? Sluta äta godis, mindre snabba kolhydrater överhuvudtaget och äta regelbundet. Men så kommer det en sån där förmiddag... Patrik vaknade vid fyra och hade slängt nappen på golvet. Sen skulle både jag och han somna om. David tänkte gå tidigare till jobbet, vilket också visade sig innebära att Patrik vaknade tidigare han också. Just de där timmarna mellan fyra och sex vill jag verkligen sova, men så blev det inte idag.
Patrik har inte varit på nåt strålande humör heller. Vild och busig som vanligt. Men inte så pratig, han har mest vrålat för full hals när jag satt ner honom på golvet, lyft upp honom från golvet, hindrat honom från att dra i sladdar eller ställt tillbaka DVD-fodralen han dragit ut på golvet. En rätt normal morgon, men när man sovit lite blir det lite svårare att hålla humöret uppe.
Jag tänkte att han skulle somna tidigt eftersom han vaknade tidigt, men eftersom kaffet tog slut på morgonen och vi behövde mer mjölk och yoghurt så tog jag en tidig promenad med Patrik i vagnen och avslutade promenaden i affären. Men inte somnade han. Och så fick jag godis... Fy på mig. Men idag känns det viktigare att jag håller humöret någorlunda uppe än vikten nere. Inte för att jag bryr mig så mycket om kilon. Det är mer fördelningen av dem som jag inte gillar...
Nu har i alla fall Patrik somnat, så jag ska få en andra kopp kaffe och lite sticktid. Jag började på en ny kofta till Patrik igår. DROPS Merino Extra Fine stickar jag i. Ett restgarnsprojekt. Sen ska jag väl sy ihop min senapskofta vilken dag som helst också. I morgon eftermiddag kanske?

Husmödrar som förebilder?

Ibland läser man om offentliga personer som inte vill att andra ska se dem som förebilder, och alltså kan bete sig mer eller mindre olämpligt. Men kan man välja själv om man vill vara en förebild? Visst kan man föregå med gott exempel, men jag kan ju inte bestämma att andra ska tycka att jag gör vettiga val och ställningstaganden. Sen ska vi inte glömma att alla människor har fel och brister, ingen är helt perfekt. Många gånger är det det som gör oss intressanta. Om alla betedde sig som Stepford-fruar skulle livet bli ganska trist. Enkelt förvisso, men knappast intressant i längden.
Det skrivs mer och mer om hur unga kvinnor inte vill jobba, utan bli hemmafruar. Just när man uttrycker det så låter det lite bakåtsträvande. Kanske har de sett Mona Lisas Leende ett par gånger för mycket, eller så har de inspirerats av alla dokumentärserier som bortskämda lyxhustrur i Hollywood, New York, New Jersey och Östermalm. Eller så har de inpirerats av bland andra UnderbaraClara. Hon skrev ett inlägg om fenomenet husmor, som uppmärksammades i en tidning, senast idag som inspirerade mig till det här inlägget. För det är skillnad på att vara husmor och hemmafru. En husmor besitter kunskap som länge undervärderas, eftersom vi på nåt märkligt sätt likställt jämlikhet med traditionellt manliga egenskaper och arbetsuppgifter. Kvinnor ska ta plats i styrelser och utbilda sig till traditionellt manliga yrken, men en man som tar på sig förkläde och bakar bullar eller jobbar inom äldrevården får skeptiska bemötanden. Var är jämstäldheten i det samhället?
En husmor tänker på vad hon använder för råvaror, hur man tar tillvara så mycket som möjligt och inte slänger i onödan. Helt i linje med den ekologiska medvetenheten som sprider sig.

Klimathotet och vår överkonsumtion brukar ofta länkas samman. Vi slänger snuskigt mycket mat, och nu får man inte stränga blickar och ett "tänk på de svältande barnen i Afrika". Visst är det synd om svältande barn, men det blir ju inte bättre av att vi överkonsumerar mat som vi gör. Det gör det hela bara ännu värre för dem eftersom önkarna breder ut sig och de får ännu mindre odlingsbar mark.
Tycker mig ha läst nåt om att vi lever som om vi hade fem jordklot, och inte bara ett. Det är läskigt. Vad är det för framtid vi ger våra barn? Kloka Hasse Alfredsson ställde sig samma fråga i sången Ett glas öl från 88-öres revyn.

När man ser på hur barn´a växer upp och står i,
kan man undra om barn´a nånsin får det som vi ?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft ?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad ?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad ?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.


Tänk så mycket vi kunde göra bara vi slutade slänga så mycket mat. Man behöver ju inte äta micro-värmda rester för det. Antingen lagar man inte mer mat än vad som går åt, man fryser in matlådor eller lagar nåt helt nytt av resterna.

Överbliven pasta blir tillsammans med grönsaker, äggstanning och lite riven ost en jättegod macaronilåda. Eller pastagratäng om man vill att det ska låta lite modernare.
Grönsaker som börjar mjukna fungerar jättebra i en paj, en wok eller en gryta.
De allra flesta grytor och soppor fungerar jättebra att frysa in, så gör mycket på samma gång och frys in i portionsförpackningar så har man hemlagad mat även till stressiga dagar.

Så vad är en bra förebild? För mig är det knappast popstjärnor och supersmala modeller. Mina förebilder har sunda värderingar, skinn på näsan och kan sätta en matbrödsdeg på känn. De kan koka soppa på en spik, bryr sig om sina nära och kära och prioriterar sagoläsning framför golvsopning. Kan jag vara en sån mamma för min son, då har jag uppnått ett viktigt mål i livet.

Mitt husmorsknep för dagen? Kalka av kaffebryggare och vattenkokare med citronsyra. Lika effektivt och mycket billigare än avkalkningsmedel, ofarligt om man råkar få i sig, och som sylt- och saftkokare har man det oftast hemma redan.

Morgonbestyr

Onsdagmorgon. Patrik vaknade och var på strålande humör klockan sex. Glada rop och knästående hopp i spjälsängen. Jag somnade om. När David gick till jobbet en timme senare fick Patrik sin gröt och jag drack första morgonkaffet. 

Jag stickar andra och sista tummen på vantarna medan Patrik kryper runt på golvet och reser sig med stöd av soffbordet för första gången. Dags att plocka bort löparen och andra grejer från det bordet med andra ord. Innan man får barn så tjatar alla föräldrar om att man ska ta vara på småbarnstiden, för allt går så fort. Klart man tar vara på tiden tänkte jag... Nu förstår jag vad de menar. Helt plötsligt har han lärt sig något nytt, och jag står där som ett frågetecken och undrar hur det gått till. Fortsätter det så här så kommer han att ha tagit första stegen utan stöd innan han fyller ett år. 

Jag har lagt min kofta i blöt också. Det ser ju inte så där jättevackert ut där delarna ligger i handfatet. Man anar en fläta och alla trådstumpar jag sparat för att sy ihop den med. Färgen ser ju inte så himla fin ut, men den blir bättre som kofta. Senapsgult är ju ingen färg jag brukar klä mig i, men jag kände för något som inte är grått, svart, brunt, blått eller grönt.

Patrik hejar på. Han vill vara med överallt och kryper glatt in i badrummet så fort jag går dit. Vild och glad som vanligt på mornarna. Tänk om man hade hälften av hans energi!